Arkiv för månad: november, 2018

Huvudsyftet med utredningen är att ge konkreta förslag på ett mer samman­hållet och effektivt system för mot­tagande av asyl­sökande och nyan­lända. Vårt nuvarande system har mycket långa vänte­tider, något som har lett till för­seningar i eta­blering eller åter­vändande. Sam­verkan mellan ansvariga aktörer och tydligare roller mellan staten, lands­tingen och kommunerna är en av huvud­frågorna.

Vi skickar idag in vårt remissvar, som inne­håller både ris och ros, och lämnar syn­punkter till regeringen på delar av förslagen i utred­ningen utifrån ett barn­rätts­perspektiv.

UNICEF Sverige ser positivt på att utred­ningen före­språkar ett gemen­samt samlat system för mot­tagande av asyl­sökande. Vi tycker att utred­ningens syfte och ända­mål med ett gemen­samt helhets­grepp där rätts­säker­het och snabba pro­cesser står i fokus är bra.

Däremot anser vi att utred­ningen har ett bris­tande barnrätts­perspektiv och även på andra sätt brister i att lyfta individens perspektiv och skydds­behov som asyl­sökande, samt brister i principen om lika­behand­ling.

Exempel på brister i barnrätts­perspek­tivet är olika behand­ling av barn beroende på deras asyl­prognos. Utred­ningens förslag gör en tydlig distink­tion mellan de barn som har god prognos för att beviljas asyl och de barn som med största sanno­lik­het kommer att nekas asyl och i stället åter­vända.

Det här blir särskilt tydligt när det gäller rätten till utbild­ning, där barn som anses ha en god prognos att stanna i landet ges rätt att inom 30 dagar börja skolan, medan barn med dålig prognos att få stanna i Sverige går en oklar framtid till mötes gällande sin utbild­ning. Alla barn som vistas i Sverige har rätt att få tillgång till samma grund­läggande skydd och rättig­heter utifrån icke-diskrimi­nerings­principen. Det innebär att även asyl­sökande barn bör omfattas av skol­plikt på samma sätt som övriga barn i Sverige. Att gå i skolan är en betydande faktor för integra­tion och trygg­het för barnen.

Det är bra att utred­ningen tar upp frågan om eget boende (EBO) och ger förslag på hur trång­bodd­het och annan utsatt­het kan före­byggas. Att införa total­förbud på boende i vissa områden, utan individuell prövning av barnets bästa, anser vi dock inte är förenligt med ett barnrätts­perspektiv.

I utredningens förslag gällande till exempel rätt till informa­tion har utred­ningen lyft fram behovet endast för ensam­kommande barn. Vi anser att även barn i familj måste ges informa­tion om asyl­processen och få ett större utrymme till delaktig­het. Barn i familj glöms ofta bort och blir osynliga i pro­cessen och det är därför särskilt viktigt att deras rättig­heter synlig­görs och att informa­tion till barn görs till­gänglig.

Mottagandet av ensam­kommande barn som söker asyl omfattas inte närmare av utred­ningens förslag eftersom man anser att många reformer redan gjorts på det området. Det tycker vi är beklag­ligt eftersom nuvarande system är brist­fälligt och kräver omtag vad gäller till exempel för­ordnande av god man, och tydliga roller och ansvar mellan myndig­heter.

Förutom ett bristande barn­rätts­perspektiv ställer vi oss frågande till syn­sättet på indi­videns behov och rättig­heter i asyl­processen. Många av föränd­ringarna är omfat­tande och det ställs många vill­kor och obliga­toriska krav med inskränk­ning i till exempel rörelse­friheten som följd. Den asyl­sökandes rätt att söka en fristad och barns rätt till trygg­het och skydd måste vara central under pro­cessen. Det gäller även rätten att få sina grund­läggande rättig­heter till­godo­sedda.

Barnkonventionen ska bli svensk lag 2020. Det är alltså särskilt viktigt att vi stiftar nya lagar som överens­stämmer med barn­konven­tionens grund­läggande prin­ciper för att undvika norm­kon­flikter och svårig­heter i tillämpning.

Läs vårt remissvar i sin helhet.

Gå till källa
Author: Karin Ödquist Drackner

Den senaste tiden har medierna präglats av fruktansvärda bilder från katastrofen i Jemen. Kanske såg du bilden på flickan Amal för någon vecka sedan. Amal var så svårt undernärd att hon till slut avled den första november. En fruktansvärd tragedi, och tyvärr är hon långt ifrån ensam.

Varje år dör 30 000 barn i Jemen på grund av undernäring. Landet står på gränsen till en svältkatastrof. Och värst av allt – det finns ingen underliggande naturlig orsak. Katastrofen i Jemen är skapad av människor. Av vuxna. Men det är barnen som betalar det högsta priset.

Hjälp barnen i Jemen nu

Hamnstaden Hodeidah är den viktigaste punkten i landet för att komma in med humanitär hjälp till befolkningen, och just nu ökar våldet i området – något som kan få katastrofala konsekvenser om hamnen skadas eller blockeras.

Över 11 miljoner barn är i akut behov av humanitär hjälp

Kriget och en allt värre ekonomisk situation har gjort att miljontals familjer nu inte har råd att köpa mat, även om maten finns. Matpriserna har stigit så kraftigt att även om det finns frukt och grönsaker på marknaden, så har många familjer inte råd att handla. Kött och fisk är inte ens ett alternativ. Till och med vatten har blivit så dyrt att det är omöjligt för många föräldrar att ge sina barn den livsviktiga vätska de behöver. Vattenpumparna kräver bränsle och priset på bränsle har stigit så kraftigt att priset på vatten nu är skyhögt.

Omkring 16 miljoner människor saknar tillgång till rent vatten, god sanitet och möjlighet att hålla en bra hygien. Över hälften av sjukhusen och vård­centralerna i landet är ur funktion på grund av att de skadats i kriget, eller saknar personal, och den vårdpersonal som finns har inte fått lön på över två år.

Hjälp barnen i Jemen nu

Vi får aldrig ge upp för barnens skull

UNICEF kommer aldrig att sluta kämpa för barnen i Jemen. Och vårt arbete ger resultat. Även om det kan kännas hopplöst så går det att förändra livet för barnen, med rätt typ av insatser:

• Förra året drabbades Jemen av ett enormt kolerautbrott. Men idag – tack vare insatser från UNICEF och våra partners – har antalet fall av kolera och andra diarrésjukdomar minskat till 10 procent av förra årets nivåer. Det är fortfarande alldeles för många som blir sjuka, men skillnaden är enorm.
• Vi har också tillsammans med partners lyckats stabilisera nivåerna av akut undernäring i landet – ett fantastiskt resultat med tanke på omständigheterna, och ett bevis för att situationen går att förändra. Men fortfarande riskerar alldeles för många barn att dö av undernäring.
• Vårt program för kontantbidrag till de mest utsatta familjer håller bokstavligt talat miljontals barn vid liv.

Och vi har som mål att utöka våra insatser ytterligare. UNICEF kommer bland annat att börja ge bidrag till lärare och vårdpersonal, samt människor som arbetar med infrastrukturen för vatten och sanitet – människor som just nu alla står utan lön. Allt för att förbättra situationen för barnen i Jemen. De ger inte upp, och det får inte heller vi göra.

Din gåva kan vara skillnaden mellan liv och död

UNICEF gör och kan göra mycket, men inte utan hjälp. Vårt arbete är helt beroende av frivilliga bidrag. Barnen i Jemen behöver dig. Ge en gåva och rädda barns liv idag:

Hjälp barnen i Jemen

Gå till källa
Author: UNICEF Sverige

I Burundi finns nästan inga vägskyltar alls. En gång har jag sett en skylt som varnar för en utfart, och i Bujumbura, huvudstaden, såg jag ett rödljus i en korsning, men det var mer som en prydnad. I trafiken här får man klara sig själv, lite som i livet i största allmänhet i detta fattiga land.

Till all lycka står barnen här under UNICEFs beskydd. Vatten, näring, skola, sjukvård – behoven är ändlösa i ett land där mer än hälften av alla barn är kroniskt undernärda och har hämmats i både utveckling och tillväxt.

Köp farsdagpresenter som räddar liv

Idag är vi på väg till en hälsostation där UNICEFs medhjälpare är i full fart med att vaccinera barn. Redan när vi vandrar slänten ner mot det vita huset ser vi mängder av mammor och barn, de sitter under ett solskydd. Många av ungarna är spädbarn, som ligger i sina mammors famn, men även de lite större ungarna håller sig stilla. Det är en av de sorgliga sakerna här i Burundi: undernärda barn orkar inte leka och stoja.

Sjuksyster tar emot i ett litet rum, pratar kort med mamman, gör anteckningar, ger vaccin till barnet som förvånat och förnärmat börjar gallskrika. När syster får se oss ler hon artigt men lite otåligt, det är så mycket som ska göras och hon vet att hennes arbete är livsviktigt.

För att inte störa för mycket går jag runt, ler lite mot barn som i en storögd kombination av nyfikenhet och fasa tittar tillbaka: något så stort, vitt och skalligt har de nog aldrig sett förr.

Men sedan är det min tur att bli förvånad: i mängden av kvinnor och barn sitter några pappor. Det är INTE en vanlig syn i den här delen av världen. Tolken hjälper mig att prata med en av dem, han heter Vincent. Han håller sin dotter Alicia i famnen, hon är sex veckor så det är dags att hon får sin vaccination.

Vincent talar med en ganska låg röst, men hans argumentation är glasklar: hans fru och han är ense om att Alicia behöver båda sina föräldrar. Han blir glad när hon nu får sina sprutor, det förbereder henne för ett långt liv.

Plötsligt ler Vincent lite. ”Vi bor där bortom kullen. Vill ni se hur vi har det?”

Om Vincents fru blir överraskad över att han tagit med besökare visar hon inte det. Hon lägger sin vänstra hand över sin högra arm när vi skakar hand, det är ett sätt att visa respekt här i Burundi. Deras hem är ett litet tegelhus, inget fönsterglas men rent och prydligt.

Vi sätter oss ner, och pratar, de berättar om huset och svärmor i rummet mot gården, och de två hönorna och tuppen som börjar bli gammal, och kanske att de kan köpa en get till våren. Mest är det Vincent som berättar, hans fru flikar in lite nu och då. Alicia ligger i hans knä, hon gäspar stort.

Egentligen är det ju inte så märkvärdigt, en pappa och hans dotter. Fast i den här delen av Afrika är det ett stort steg i det lilla. När Vincent tittar på sin dotter kan jag se hur mycket hon betyder för honom. Alicia tittar sömnigt tillbaka, hon vet ju inte ännu vad som är viktigt och vad som inte är det.

Men jag vet en sak som är viktig:  Alicia kommer att behöva sina föräldrar, både sin mamma och sin pappa.  I ett land där det fattas trafikskyltar så måste hon ha någon som visar vägen.

Måtte du få ett gott liv, Alicia. Och du, Vincent, kom ihåg: varje dag är Fars Dag.

Mark Levengood, UNICEF-ambassadör.

På söndag är det fars dag, och i UNICEFs gåvoshop hittar du presenterna som räddar barns liv:

Hitta presenten här

Du får ett fint gåvobevis att ge bort, direkt via e-post, och fler pappor som Vincent får en möjlighet att ge sina barn en tryggare start i livet.

Gå till källa
Author: UNICEF Sverige